mormor&morfar

Att spendera 4 dagar tillsammans med min mormor och morfar har fått mig att verkligen börja tro på uttrycket "tills döden skiljer oss åt". Att det finns dom som verkligen hittar den rätta hade jag nästan, men bara nästan börjat tvivla på. Kan det vara så att det där med den eviga kärleken bara finns för dom som är födda tidigare än 1950. Jag kan i alla fall inte annat än att tycka att det är otroligt gulligt, när dom efter att ha varit gifta i 45 år fortfarande går och nyper varann i rumpan och tycker att den andra är den finaste som finns :) Att morfar har serverat mormor kaffe på sängen sedan dag 1 är bara en sak i mängden på allt som dom ständigt gör för varandra.
Och NEJ det är inte så att jag sitter här och deppar över kärleken, för tillfället är jag mer än nöjd med tillvaron som den är. Ville bara vädra mina tankar om något som jag tycker är fint.

Förresten hur kan man få rysningar genom hela kroppen av att se ett träd fällas. Det kanske är i skogen jag hittar mitt rätta jag :P Precis som att Maia hittar sig själv i sharken och får tårar i ögonen när hon ser en lax på 14 kg.

Vad gör man i Skellefteå en så kallad vit helg?